vardag

När man måste lyssna.

Hej i tystnaden.

Just nu ligger jag på soffan, klockan är 19 och mätaren visar 25 grader inomhus och 15 ute. Min kropp är trött och jag känner att jag måste vila. Så då får det vara fint ute och överdrivet hett inne bara.

Okej, så illa är det inte som det låter! Jag har faktiskt varit på jobb idag och när jag kom hem var det barnträff här på gården så vi deltog såklart i det! Sedan körde vi nytt vatten åt stona och böt till fulladdad akku så de har säkert ström i hagen. Så ja.. Jag tycker jag jag gjort helt tillräkligt för idag! Ska bara fixa kvällsgröt och ta en dusch ännu.. Imorgon kallar jobbet igen, med lång tur.

Hur går det på jobbet då? Det är tungt, jag ska inte ljuga om det. Men det är så skönt att kunna jobba och jag tackar min kropp att den inte har värre krämpor nu som skulle stoppa mig från att jobba. Sanningen är, att då jag bar permiterad blev jag deprimerad. Inte på ett såntdär deprimerande sätt som man lätt slänger ur sig att man är, utan jag gick (och går fortfarande) hos psykiater och fick i början av året diagnosen svår depression. Det är inget jag pratat om så hemskt högt men nu känner jag mig i såndant skick att jag vågar börja ta upp det. 

Först trodde jag det hade med graviditet att göra, och visst hade alla hormoner med saken att göra också.. Men nu när jag fått vara tillbaka på jobb så har nog alla märkt hur mycket bättre jag mår. Även om jag visst är trött så vill jag igen träffa människor, jag vill vara ute igen och jag vill spendera tid med min dotter och sambo. Är jag sen en arbetsnarkoman? Nej det tror jag inte. Jag vill nog bara ha en uppgift här i livet, en annan uppgift än att bara vara mamma.

Så igår när jag vaknade på morgonen och inte tänkte komma upp från sängen så slog mig tankarna om att bli sjukskriven redan hårt mig i facet. Jag hade en ångest känsla hela dagen och varje gång det började värka ville jag gråta, inte för att det gjorde ont utan för att jag var rädd.. Jag hade första gången under denna graviditet foglossningar. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag kämpade igenom arbetsdagen, men fick ge upp några timmar i förväg eftersom min rygg också började värka när jag gått och spänt mig.. Jag vet nog själv att jag tagit i lite för mycket både hemma och på jobbet de senaste dagarna och nu sa kroppen lite imot..

Men idag när jag vaknade kände jag inget av gårdagens krämpor. De frågade på jobbet säkert 100 gånger idag hur jag mår och jag kunde ju inte svara annat än tack bra, för jag mådde verkligen som en prinsessa och gårdagen känns redan suddig. Var det verkligen så hemskt ont jag hade funderar jag nu? Men jo, det var det nog. Kroppen fungerar bara på ett lustigt sätt..