vardag

Att berätta till de nära och kära.


Jag kom på att jag inte berättat åt er hur våra nära och kära tog nyheten om att jag vi väntade baby, igen.

En sak jag ska erkänna först är, jag gjorde aldrig ett graviditetstest. Jag vaknade en morgon och spydde och det fortsatte i en månads tid. Plus att min mens var försenad, så jag tog aldrig ett test och mådde för dåligt för att ens fundera på det. Jag litade på mig själv och min kropp så mycket att jag visste vad det var frågan om.. När jag talar om ”då när jag plussade” är nog den morgonen jag vaknade och spykalaset började.

Till Pasi sa jag hela tiden att jag är gravid, han hade lite svårt att tro eller kanske förstå hur jag kunde veta det utan att ta test? Jag vet inte när han började tro på mig, senast vid första ultran väll ;).

till alla andra sa jag att jag hade spysjuka, tills det gått så länge att jag insåg att det inte kommer gå igenom, men människor slutade fundera, ibland undra ju nog nån hur jag kan ha så ofta spysjuka men annors gick det ganska bra igenom.. Hehe.

till min mamma berättade jag också rätt så fort, hon kläckte ur sig att hon gissade det då jag var så mycket sjuk (påriktigt sjuk då alltså) månaderna före. Min mamma blev jag nog mest förvånad över, då hon bad att få komma med på första ultraljudet, det var inget jag hade räknat med att hon skulle komma med på- men jag blev såklart jätteglad av att hon ville komma med så det fick hon 🙂

Sanni och Pappa fick också veta först, Sannis reaktion var att hon blev jätte glad då hon själv bara några veckor tidigare fött Jesper (min och Pasis gudson). Pappa berättade jag åt då jag såg honom i Karis, lite i förbi farten slängde jag ur mig att han skall bli mofa. Alla tog nyheten väldigt väldigt bra! Men alla levde väll lite med höstens händelse i bakhuvudet..

Till vänner skrev vi ett Whatsapp meddelande i en grupp vi har där, den första April att vi väntar barn. Hur många gick på det? Ingen. Konstigt va? ;). efter en tid, eller rättare då jag meddelade arbetet om saken, berättade vi ut för alla.

Åt några enstaka berättade vi åt före vi gick ut med det till ”alla”. Men det var nog mest för att jag levde i en rädsla för missfall länge, långt över vecka 12 var jag rädd att nåt skulle hända. Men ännu har det inte hänt nåt :). Jag mår super, ja eller.. Som ni nu säkert vet, mitt morgonillamående…. Men sådär annors, mår jag jätte bra! 🙂 på jobbet är dom förvånade hur jäkla bra jag klarar av att jobba! Jag har en sjukledighetsdag i fickan, och det var då i Maj? Eller Juni? Minns inte. Och då jobbar jag fulla timmar i veckan, lite över också.. Jag har såklart turen att min chef endast gett mig morgonturer, så som jag önskade. 🙂

nu får vi hoppas att allt går bra till slutet och att jag klarar av att jobba enda tills mammaledigheten börjar 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s